Nu på vintern har jag en kommunikation på hög nivå med mina hundar Åtminstone med tjejerna Gösta lever sitt eget lilla liv, om jag inte ber honom om något

Tjejerna går inte långt ifrån mig och vänder ständigt upp och frågar: ”Ska vi leka nåt?” Detta tar jag givetvis vara på! Mycket beröm när de vill skapa och hålla en kommunikation med mig så det blir mycket lek och aktivering på promenaderna nu Detta fick mig att tänka lite på morgonens runda. Jag måste vara väldigt tråkig resten av året när de endast vill hålla denna ständiga kommunikation öppen vintertid, när det finns snö?! Detta måste det bli ändring på, det är en sak som är klar

Tack vare denna kommunikation, lek och aktivering på våra korta rundor i kylan är de väldigt nöjda när vi kommer in! De busar runt en liten stund innan de nöjt lägger sig i soffan, suckar och somnar gott Skönt med tanke på att det blir väldigt lite lydnadsträning nu!

//Malin

Jag har haft ett problem med Tiili, ett, ha ha finns fler men just ett som varit jobbigt både för henne och oss här hemma. Hon skäller när det åker någon på vägen och framförallt om det kommer hem någon, kan till och med vara vi själva. Igår på föreläsningen pratade han just om detta, Fredrik alltså. Men det är ju inte skällandet som är problemet så därför funderade jag på detta sen igår och idag kom jag fram till vad problemet var, hon är så osäker på folk, som hon alltid varit men jag har aldrig riktigt talat om för henne att hon inte behöver ta hand om detta själv. Så idag när min syster skulle komma hit tänkte jag att det skulle vara slut på det här hysteriska beteendet! Redan när syrran åkte på vägen utanför laddade Tiili för fullt och skällde och sprang till dörren, med de två svarta i släptåg så klart. Men jag gick med bestämda steg efter och med både fysiskt kontakt och mitt kroppsspråk såg jag till att hon gick tillbaka till storarummet. Jag sa inget! Tog hon ett steg över tröskeln putte jag tillbaka henne. De andra bara följde med, gjorde verkligen inget större motstånd. Gösta han till och med gav upp fullständigt och gick och la sig under bordet Doris och Tiili blev kvar vid tröskeln men gick banne mig inte över den. Dessutom slutade Tiili skälla Jag kunde till och med prata med syrran utan att de rörde sig en centimeter. När hon sen kommit in och satt sig i käket hämtade jag in hundarna och det blev ingen storm! De travade ut i köket och ville hälsa men både jag och syrran puttade ner dem och när de sen gett upp så hälsade syrran på dem, alltså inte dem på henne! Mycket lugnt och stilla blev det Nu ska vi fortsätta med detta konsekvent så är jag helt övertygad om att det kommer bli mycket lugnare hemma! Härligt! Tack Fredrik för det tipset!

//Malin

Igår var jag så himla trött när jag kom hem från föreläsningen så jag orkade inte skriva nåt referat från den så här kommer det istället!

Han började med att berätta vart ifrån hans hundintresse kom, hur det hela började liksom. Han är uppvuxen med hundar, olika sorters hundar, men i huvudsak schäfer. Familjen hade alltid två eller fler hundar.

När han var 15 år började han jobba, eftersom han ofta skolkade för att träna hund och inte fick några betyg han kunde söka in på gymnasiet med, som lärling på ett timmerföretag, tror jag det var. Eftersom han då tjänade sina egna pengar kunde han nu dessutom köpa sig en egen hund, vilket han oxå gjorde, utan sina föräldrars lov. Han tog hem schäfervalpen och satte ner den i köket mitt bland deras tre vuxna hundar vilket gjorde att det blev ett himla liv. Mamman kom ut och undrade vad det var frågan om och blev givetvis arg. Pappan, som legat framför tv:n, kom ut i köket och undrade vad som stod på. Såg att det stod en valp på golvet och började liksom tyst räkna för sig själv för att konstatera att det tillkommit en hund och säger bara: ”Ja, du, Kerstin (Fredriks mamma), det är tur han inte gillar kor!” Så, så gick det till när han skaffade sig sin första egna hund.

Vid 18 års ålder hade han byggt sig ett litet torp, på ca 50 kvadrat, på en tomt han köpt och för alla pengar han tjänade köpte han en ny hund, tills han hade 13 schäfrar och två poliser han tränade ihop på hundklubben kom och hälsade på och sa till honom att skärpa sig! De sa till honom att han högst klarade tre hundar själv, om han skulle hinna med dem och om det skulle bli något vettigt av hans träning. Tur att man lär sig hela livet

Det var liksom bara en liten parantes innan han gick in på ämnet som för dagen var LEDARSKAP, så klart Detta så omtalade och ofta hatade ord. För många betyder ordet ledarskap något negativt, medans Fredde bara tycker det är positivt och nödvändigt för att hunden ska må bra! Han började oxå med att poängtera att många säger att det är så stor skillnad mellan olika raser, ”ja men min hund gör så bara för att det är en rottweiler” osv. Detta, hävdar han och jag håller med, stämmer inte. En hund är en hund, oavsett ras! Skillnaden som finns är mellan individer, inte mellan raser, precis som det är skillnad mellan oss människor fast vi är just bara människor!

Han berättade lite om programmet han har gjort oxå för att vi skulle förstå hur många hundar det är som har problem, eller hur många hundägare det är som har problem Till första säsongen fick de in 16000 ansökningar utan att ens annonsera! Och många utav dem som sökte till programmet var utav ”sällskapsras”, eller som en del säger av ”lätta” raser, där största problemet var rädslor. Skrämmande!

Han poängterade oxå att det som vi kallar problem är inte problemet i sig utan bara symtomen på problemet! Problemet i sig är ofta, inte alltid men ofta, i grund och botten ledarskapsproblem! Symtomet, tex att hunden skäller på andra hundar, biter grannen, morrar vid matskålen osv, är bara naturliga och sunda beteenden, men som hunden inte fått lära sig att inte göra. Lösningen på problemet, tycker Fredde, är att kommunicera med hunden. Och det är där problemet uppstår. Hur kommunicerar man med en hund?! Det är här många människor går bet, enligt Fredde. ”Men tyst då säger jag” ”Skärp dig” ”Vad sa jag” säger man ofta till hunden och hur mycket av det förstår den? Kommunicera som hundar gör! Med fysisk kontakt, kroppsspråk och ljud, i vårat fall då rösten, men det hänger inte på vad vi säger utan hur vi låter, så förstår hunden vad vi menar! I en kommunikation, hundar emellan, är det svart eller vitt som gäller!

Vi ställer ofta alldeles för orimliga krav på hunden. En annan får gärna fela ibland, även ens barn, men hunden, han ska minsann passa sig! Detta behöver vi verkligen tänka på!

Han var väldigt tydlig med att säga till att man MÅSTE skilja på lydnadsträning, cirkuskonster som han kallade det, och uppfostran! I lydnadsträning använder vi oss av positiv förstärkning, alltså när hunden gör det vi vill, typ sätter sig ner eller går fot, belönar vi den, medans vi tillrättavisar det vi inte vill ha och belönar det vi vill ha, underkastelse och rätt beteende, i uppfostrande syfte! Mycket viktigt där!!

Fredde tror inte på att man kan belöna bort ett felbeteende. Tex. Jag går med min rottishane och har en gammal möglig köttbulle i handen som han aldrig fått för att han har hittills inte betett sig bra! Hänger ni med?! Ett annat väldigt bra exempel han tog upp var följande: Jag går med min hund i en park, den gör ett jätteutfall mot en person jag möter, men jag gör inget åt det för jag vill ju göra rätt. Istället åker jag hem, kollar i några böcker, ringer en vän och ventilerar och slutligen ringer jag en ”expert” som ger mig rådet att åka någonstans där det rör sig mycket folk och för varje person jag passerar, som liknar personen han gjorde utfall mot, belönar jag hunden om den inte gör utfall! Hmm?! Han drog en parallell till en förälder och hans barn. De går i en park och möter en tant och barnet skriker ”jäva kärring”. Föräldern gör inget åt det utan funderar istället på vad han ska göra, han vill ju inte göra fel. Går hem och kollar i några barnböker och ringer några vänner och får till slut tipset om att åka till ett äldreboende med barnet och för varje tant man passerar som barnet inte skriker åt belönar man barnet med glass, eller nåt liknande?! Skulle vi göra så? Förmodligen inte. Skulle barnet skrika åt en tant på stan skulle man ta tag i problemet direkt och tillrättavisa barnet, så varför skulle man inte kunna göra det med hunden?!

En annan sak han tog upp var just det där med belöning. När man säger belöna din hund till någon på klubben börjar de genast rota i fickorna efter en godisbit att ge hunden?! Eller hur! Så är det oftast men om man börjar titta på hunden, hur den reagerar när den får en köttbulle så viftar den inte på svansen, i alla fall inte de flesta hundar, utan svansen dalar och hunden blir passiv! Skulle vi däremot klappa om den och kela med den skulle den definitivt börja vifta på svansen! Vilken belöning är då bäst? Självklart beror det på i vilken situation du är i men man vill väl att hunden ska bli glad när vi belönar den!

Han kontrade med att prata om tillrättavisningar, eller korrigeringar om man hellre vill använda det ordet. Alla tillrättavisningar är bra, enligt Fredde, så länge hunden inte tar skada av den och att hunden förstår. Men, och detta är viktigt att komma ihåg, tillrättavisningen lär inte hunden något, det får den bara att upphöra med det vi inte vill att den ska göra, gör vi inget mer än så kommer den garantera att göra om det. Man måste tillrättavisa felbeteendet och belöna underkastelsen och när hunden gör rätt! Det är det som hunden lär sig något på!

Fredde tror inte att det finns något som heter hårda och mjuka metoder utan att man måste använda sig av båda för få ett bra förhållande till sin hund. Mjuka metoder= belöna hunder när den gör nåt bra. Hårda metoder= tillrättavisa hunden när den gör fel. Vi måste använda båda för att det ska fungera på ett bra sätt.

En annan bra grej han tog upp var att hunden måste lära sig att komma över saker. Tex har man en hund som är besvärlig när det kommer hem folk på besök och man tillrättarvisar den och den sen visar att den har förstått, typ säger förlåt med hela kroppen, ska man inte låta den hälsa bara för det utan lära sig att komma över det för det mår den bara bra av. Där drog han oxå paralleller till barn. Gör barnet nåt dumt och man tillrättavisar den och den blir ledsen, visar att den förstått, låter man ju inte barnet göra dumheten bara för att den blev ledsen utan får helt enklet komma över det. Precis så är det med hundar oxå!

Han tycker oxå att man gott kan bjuda till när hunden vill kommunicera. Skäller hunden till på dig en gång ”hallå, jag vill kommunicera” ge den då lite uppmärksamhet! Bara det inte blir ett problem. Där är det hela tiden en avvägning. Samma sak gäller när man är ute med hunden, tar den spontant kontakt med dig, belöna det då! Då kommer hunden vilja kommunicera med dig mer och tycker att du är en bra och trevlig ledare som vill kommunicera med den!

Han pratade om massor med saker men jag har försökt få med det mesta här! Och hade han inte blivit stoppad tio över nio så hade han förmodligen hållt på än Har ni aldrig lyssnat på hans föreläsningar förut tycker jag ni ska göra det!! Det var toppen! Sen är det som med allt annat vad gäller hunduppfostran och träning att man får sålla bortdet man inte gillar och ta ut godbitarna! För min del kan jag nog säga att jag håller med Fredrik till 99,9%!

Kämpa på!

//Malin

Varför är det så svårt att skilja mellan uppfostran och inlärning av moment? Detta är två helt skilda saker som vi måste skilja på för att få en bra relation till vår hund! ALLA hundar behöver uppfostras och detta tycker jag sker på bästa sätt genom att titta på hur hundarna gör med varandra. De är tydliga, drar tydliga gränser, när dessa gränser passeras ”korrigerar” de varandra och när den andra hunden har fattat är det bra, men den får inget beröm och inget godis av den ”korrigerande” hunden. Och ingen tycker synd om den andre. Inget konstigt med det, eller?! Varför gör inte vi så då? Nej, vi ska berömma, mata med godis, klicka med klickern och ignorera när hunden beter sig som en gris. Hmm….detta tycker jag hör hemma i träningssammanhang, inlärning av moment! Ska vi lära hunden sitt kan man ignorera hunden om den står eller ligger och berömma när den sen sätter sig. Simpelt, eller hur?! Och det funkar kanon. Man kan även visa hunden vad man vill att den ska göra och berömma när den gör rätt. Men detta har ingenting med uppfostran att göra lika lite som uppfostran inte har med inlärning av moment att göra. I slutändan kommer det att hänga ihop, men det tar tid innan man kommer dit. Det är klart att en hund som har en bra ledare, som är konsekvent, initiativrik, vänlig och rak är roligare att träna ihop med! Eller?! Om vi drar en paralell till människan, som man faktiskt kan göra vad gäller ledarskap och inlärning av moment, så jobbar jag mycket hellre ihop med en chef som är konsekvent, initiativrik och rak än med en som ignorerar när jag kommer för sent, inte gör mina uppgifter osv men belönar mig med högre lön och annat när jag någon gång gör rätt. Detta låter inte så konstigt va?! Det är inte det heller. Skilj på uppfostran och inlärning av moment innan ni överhuvudtaget tänker skaffa hund eller göra nåt med hunden ni redan har. Börja fundera över vad som är vad för att sedan börja skapa en god och trevlig realtion till hunden. När ni kan skilja på dessa begrepp kan ni ta er an vad som helt, påstår jag! Inget problem kommer vara ett problem, det lovar jag! När ni har en god relation till varandra, hunden vet vad som är rätt och fel, blir det sen inte så svårt att få hunden att vilja samarbeta med er för att lära sig saker då hunden vet vart den har dig! Det är inte konstigare än så!

//Malin

Ordet ledarskap är i många människors öron ett väldigt laddat ord. För mig är det en självklarhet och ett måste för att mina hundar ska må så bra som möjligt! Varför?! För att ni ska förstå och hänga med tar vi det från början.

Hunden är ett flockdjur som ursprungligen kommer från vargen. I en vargflock finns det bestämda sociala regler som en alphahane och en alphatik håller ordning på. Dessa två har var sina rangordningar under sig, alltså en för tikar och en för hanar. Mellan könen finns det ingen rangordning! Mellan djuren i rangordningen finns det en tydligt markerad rangskillnad och den är konfliktförebyggande för att undvika att bråk uppstår i flocken. Den som är fysiskt och psykiskt starkast nog att få flocken att överleva blir alpha tik/hane, ledare för flocken!

Hur ska vi då få in det här i vår ”mänskliga flock”? Det är faktiskt inte speciellt svårt och man kan börja när som helst i hundens liv. Dock kan det ta längre tid för en äldre hund att anpassa sig dels för att en äldre hund kan ha lagt sig till med vissa beteenden som kan vara svårare att bryta när de blivit en vana och för att vi själva har svårt att sätta upp och fullfölja regler för att vi tycker ”synd” om hunden. Men trägen vinner, kan jag säga!

1. Så, varför behöver en hund en ledare då? Kan inte hunden själv vara ledare?

2. Kan man inte ignorera när hunden gör något ”dåligt”, för att slippa bestämma och vara ”hård”, och berömma när den gör bra saker?

1. En hund, precis som vargen, är ett flockdjur som behöver en ledare som sätter tydliga regler för att hunden ska må bra. Men hunden kan inte vara ledare! Den vet ju inte i vår ”mänskliga flock” vad som är farligt och inte, och vad som är rätt eller fel. Hunden vet till exempel inte vad som händer om man springer ut på en trafikerad väg. Den vet inte om den nyinflyttade grannens hund är snäll. Att man inte får hoppa upp på barnet och välta det. Men det vet DU! Och det är DU som ledare som ska hjälpa till och vägleda hunden med dessa ”problem”.

2. Men den här frågan, om man inte kan ignorera felbeteenden och berömma rätt beteenden är inte besvarad än, eller?! Jag tycker att den är det, men jag ska förtydliga lite till för säkerhetens skull! Hunden springer iväg, rakt ut framför en bil och blir påkörd, men vi ignorerar den för att berömma när den när den gör rätt och kommer tillbaka!? Hunden hälsar på grannens hund, men tycker inte om den så den biter tag i den i nacken och träffar så illa att nacken knäcks och hunden dör, men vi ignorerar och berömmer den när den släpper taget och den döda hunden!? Behöver jag fortsätta? Tänkte väl det!

Tar vi på oss rollen som ledare, sätter upp tydliga regler, fullföljer dem på ett juste vis, löser problemen åt hunden och utsätter den inte för någon form av fara får vi en trygg och glad hund, som litar på oss i alla situationer!

Men vad händer om hunden inte har någon som tar på sig ledarrollen? Förutom det som nämnts tidigare? Tänk att du får hem din valp. Det är en ”tuff” liten valp som mer än gärna tar på sig uppgiften som ledare. Han tar på sig alla uppgifter inklusive att fostra dig, på alla sätt han kan komma på, även genom att bitas, om det skulle behövas. Det går bra till den dagen han skadar sig själv eller någon annan!

Får du däremot hem en ”vek”, försiktig valp, försöker den fly från varje obehaglig och skrämmande situation och för varje sak som händre blir den mer och mer rädd tills den dagen han inte kan fly längre och råkar i panik och skadar sig själv eller någon annan!

VI är ansvariga för hunden! Dels för dens egen skull och för omgivningens skull!

Hur ska då en bra ledare vara?

• Självsäker – visa att du vet vad du gör, både med rösten och kroppen.
• Initiativrik – tar initiativ till tex lek, arbeten och övriga aktiviteter.
• Kunnig – löser problem, lär ut nya saker.
• Konsekvent – sagt ord gäller!
• Sätter gränser – visar med ord och kropp vad som är tillåtet eller inte.
• Krävande – ser till att regler följs och mål nås.

Hur ska vi då göra för att bli den ”perfekta” ledaren? En viktig sak att tänka på först och främst är att vara vänlig men bestämd mot hunden! ”Hårda” metoder som gör ont på hunden fungerar ALDRIG snarare tvärt om. Det skapar en otrygghet hos hunden. Man kan, och jag hävdar ska, vara fysisk med hunden men på ett juste sätt! Tänk på hur tiken är med sina valpar. Det är en bra vägvisare om hur ni ska/kan hantera hunden. Hon slår inte, sparkar inte, biter inte hål i huden och håller inte fast! Med andra ord inget som gör ont eller är obehagligt.

Det finns en del saker i vardagen vi kan göra för att ”vinna poäng” och ge oss ett starkare, bättre ledarskap och hunden ett tydligare, lugnare och tryggare liv. Tex:

• Att hunden ska vänta på tillåtelse innan den får gå ut/in genom dörren.
• Vi tar alltid första kontakten med främmande hundar och människor.
• Vi bestämmer på promenaden – takten vi håller, när man får lukta, kissa och bajsa (om det inte är akut).
• Uppmuntra och belöna hundens lugna och undergivna attityd och ignorera eller begränsa den när den är intensiv, ”på” och vill ha igång dig eller bara få din uppmärksamhet.
• Hälsa INTE på hunden det första du gör när du kommer hem, vänta tills den lugnat sig.
• Utför dagligen visitation av hela hunden – på så sätt lär den sig att det är sånt man gör jämt och det blir inte konstigt vid veterinärbesök.
• Rör dig självsäkert!
• Använd kroppsspråket mer än rösten.
• Träna någon form av aktivitet, tex lydnad, spår osv.
• Starta och avsluta lek.
• Bestäm när det är dax att vila på dagen.

Mycket av den här texten har jag fått av Veronica Nyman (klicka på hennes namn för att komma till hennes blogg), en hundklubbskompis som är superduktig på hundar! Men hela texten står jag för och utövar själv och använder även när jag har kurs! Detta är ett ämne jag brinner för och som jag vill jobba mer med i framtiden genom någon form av ”problemhundskonsultation” eller liknande. Står även, givetvis, till förfogande om du har ett problem eller liknande som du vill diskutera! Eller ”bara” vill diskutera

//Malin