Jonathan har haft feber hela veckan Så synd om honom, men han kämpar på ändå och leker och står i Men jag hoppas det ger sig till nästa vecka så han kan få åka till sitt älskade dagis! Han tjatar om det hela tiden, att han vill åka till dagis och leka med bilar och sina kompisar. Men man kan väl inte ha feber i mer än en vecka, eller?!

Idag var han så söt Jonathan. Han tar efter vad man säger hela tiden nu och gör precis som en annan gör bäst att tänka sig för med andra ord Idag kom han in till mig när jag satt i köket och drack kaffe och sa att vi skulle stänga av tv:n för att vi skulle åka till P.a:s och handla lite Sötnosen! Och han sa precis så. Lite lillgammal kanske Sen tjatar han på hundarna och ser till att de sköter sig Gullungen!

Nu till det hemska som rubriken är menat för. I förrgår, den 14/9, försvann en av våra ”grannar” någon gång mellan 17.00 och 19.00 från sitt hem Hon hade inte på sig det hon brukar ha när hon går ut så därför vet de inte vad hon hade på sig när hon försvann. Jag har skrivit granne inom situationstecken för att hon bor på andra sidan Åsle, i Tiarp, men fågelvägen så är hon våran granne. Det som är mest märkligt med det här försvinnandet är att de inte fått upp något som helst spår av henne Hur långt kan en människa komma till fots? Om hon nu har försvunnit till fots. Hur väl gömd kan man vara, frivilligt eller ofrivilligt, i naturen? Har hon bragts om livet och i så fall av vem och varför? Ja, alltså nackhåren reser sig när jag pratar om det och det är väldigt många frågetecken. Pappa känner, eller kände, henne och sa att hon var en väldigt stark person psykiskt! I alla fall så upplevde han henne så och hon älskade sina barnbarn! Alltså, det är fruktansvärt det här och trots att jag inte känner henne personligen, eller egentligen någon i hennes familj, så påverkar detta mig något enormt. Man kan ju tänka sig själv att någon närstående försvinner och man har inte den blekaste om vart personen har tagit vägen. Hua säger jag bara, igen Igår var det ca 15 polishundar, ca 4 räddningshundar, några hemvärnshundar, hur mycket poliser som helst, hemvärnsfolk och en j*vla massa civila som letade och som sagt, inte ett spår Idag när jag gick morgonrundan med hundarna mötte jag en polisbil hemma hos mig och på lunch, vid min andra runda, mötte jag en polisbil till. Jag hoppas verkligen att hon hittas snart! Så att man i alla fall vet vart hon är, död eller levande, men att man ändå vet! Skänker en tanke till familjen……

Nä, vet ni vad, det här blev inget roligt inlägg, men så blir det ibland när det händer såna här saker. Hoppas jag har nåt roligare att skriva om nästa gång! //Malin