Idag har jag roat folk på bowlinghallen genom att göra en egen komedi Fick mitt klot idag, som för övrig var sååå coolt om det nu har nån betydelse men jag är så van vid hallens låneklot som har ganska stora hål vilket gör att man kniper med fingrarna så när jag skulle hiva iväg mitt eget klot första gången gjorde jag en sån där typisk komedifilm där klotet inte lossnar, fast jag åkte i alla fall inte med på banan Men det måste sett riktigt roligt ut. Det ville bara inte lossna! Kenneth, som äger hallen, fick hjälpa mig att slappna av i handen och fingrarna för att det skulle lossna så jag överhuvudtaget skulle kunna spela Herre gud vad svårt det var, tills jag fick in rätta knycket Ett par komedisvingar blev det allt men som tur var så var det inte så mycket folk i hallen när vi spelade, hade nog blivit många skratt annars Jag skrattar däremot inte så mycket åt det just nu, det var kul då, men nu är min axel paj, igen Hoppas det ska hjälpa med lite självmedicinering! Håller på med det just nu med ett glas vin Skämt och sido! Spelade på eftermiddagen oxå, med Roger, och då gick det betydligt bättre Nu tänker jag inte ta i klotet förrän jag spelar på söndag. Måste spara min axel!

Vad händer med dogsen då? Ja, ska jag vara ärlig så vilar jag och Tiili oss i form inför lördagens DM i bruks! Blir bara de vanliga promenaderna just nu men de är rätt nöjda med det faktiskt vilket är skönt Har tappat suget lite faktiskt. Jag vilar mig oxå i form Så kommer vi nog igång snart igen!

Nu är det strax natten. På återseende //Malin

En gång i månaden blir jag ett monster Kan villigt erkänna att jag egentligen inte vill erkänna det Men har kommit till den punkten i mitt liv, som jag skrev om häromdagen, att det ibland är bättre att erkänna sina brister, att gå till sig själv, än lägga dem på någon annan Men förhoppningsvis kan denna bristen gå att ändra på! Ska till gyn om två veckor och diskutera saken och hoppas de kommer fram till nåt bra så jag slipper bli rädd för mig själv en gång i månaden för det är både skrämmande och jobbigt! Den som lever får se

Det är skillnad på hundar och hundar För en vecka sen hade jag inte sagt så men efter att ha varit hundvakt åt Winston i två dagar gör jag det Pudlar är underbara hundar, men de är lite annorlunda än andra hundar. De tuggar sällan på saker, leker inte med varandra, eller inte så mycket överhuvudtaget, och när mina hundar var glada och nöjda efter en promenad slappade de i trädgården genom att rulla sig i gräsmattan, tugga på nån pinne och leka lite med varandra, och vad gjorde Winston tror ni, jo satt i mitt knä och myste så klart Sötnosen! Men lite annorlunda mot mina dogs. Och det var väl just då som jag kände att jag gillar det där med hundar, dels att de är olika men just att de är hundar. Så någon pudel blir det nog inte för min del på länge. Jag gillar dem absolut fortfarande men den hundrasen passar nog inte in i mitt liv som det är nu. Men de kommer säkert göra det nån dag. För pudlar är så underbara trots allt Kolla bara på godingen!

Mammas och pappas rottis Stumpan och Winston på promenad.

Winston och min flock.

//Malin

När man är personlig assistent existerar inte det uttrycket kan jag säga Framförallt inte när man jobbar med en hjärnskadad man i sin bästa ålder, vissa dar sämsta , som dessutom eventuellt lider av demens. Spännande, eller hur Det är detta som jag gillar med mitt jobb, att den ena dagen inte är den andra lik! Man får stå ut med en jäkla massa skit men när man har arbetsdagar som den jag har haft idag är det värt med lite skit emellanåt Hela dagen, ja, faktiskt hela, har varit toppen! Jag tror det är första gången på nästan två år som det varit så här bra! Han har gått upp på morgonen, ätit alla mål mat + fika på förmiddagen och fika på eftermiddagen Detta är OVANLIGT! Inte nog med detta han har dessutom hjälpt mig byta en glödlampa, tackat så hemskt mycket för att jag strök hans kläder och diskuterat trevliga saker framför tv:n! Nu ska ni få häpna lite till för ni vet den där skatan jag skrivit om ibland, henne har jag pratat med på telefon två gånger idag och hon var trevlig båda gångerna  DETTA är helt OTROLIGT! Det är så man trillar ur sängen nu när jag ligger här och njuter av dagen och skriver om det Nästa gång jag har det jobbigt på jobbet ska jag minnas denna dagen! Detta får bli en sån där dag man återkommer till för att hämta energi och styrka för att klara all skit man brukar få. Mmm, så får det bli!

Nu ska jag studera kudden på nära håll tills jag sluter mina blå och fortsätter njuta av den här dagen och hoppas jag får uppleva en sån dag på jobbet igen! //Malin

Du är min man
och jag vet du gör så gott du kan
Fast du inte tycker att du räcker till
Men du får tycka vad du vill

Jag älskar dig
Och jag ber du måste tro på mig
Det betyder allt att vi två har varann
Du är min man

Jag vet hur jag får dig att glömma
så bara nuet spelar roll
Så att du skrattar igen
och slutar att döma dig själv för en stund
och vågar drömma

Och om den bistra verkligheten
är mer än du kan ta just nu
Så låt mig hjälpa dig då
att svälja förtreten
För mig finns det bara du

Du är min man
och jag vet du gör så gott du kan
Fast du inte tycker att du räcker till
Men du får tycka vad du vill

Jag älskar dig
Och jag ber du måste tro på mig
Det betyder allt att vi två har varann
Du är min man

Du är min man

Och om den bittra hopplösheten
har slagit rot hos dig just nu
Så låt mig hjälpa dig då
att svälja förtreten
För mig finns det bara du

Du är min man
och jag vet du gör så gott du kan
Fast du inte tycker att du räcker till
Men du får tycka vad du vill

Jag älskar dig
Och jag ber du måste tro på mig
Det betyder allt att vi två har varann
Du är min man

Du är min man

Idag var det dax för agilitytävling nummer två. Fast den här gången var det en inofficiell tävling. Var åkte så långt som till Falbygden idag De hade tre lopp och jag hade anmält Doris till agilityklassen, hopp A och hopp B och Tiili till hoppklasserna.

Först ut var agilityklassen och hör och häpna där tog vi oss runt, jag och Doris, men med massa fel Men vi tog oss runt, det var inte dåligt det. Så där slutade vi som 4 av 7!!

Sen körde de hopp A och nu ska ni få höra och häpna ännu mer för där tog vi oss runt UTAN några som helst fel Hon var såååå duktig min lilla Doris! 4:a även detta loppet blev vi! Efter Doris var det Tiilis tur och vad säger man?! Hon gör som man säger men tittar inte på vad jag menar och då diskar man sig  

Hopp B då. Ja, där tog vi oss återigen runt, jag och Doris, men vi hade nog typ 17 fel eller nåt, men vi blev 5:a ändå!! Och fortfarande väldigt duktig! Och Tiili då?! Ja, hon gjorde som i hennes första lopp, gjorde som jag sa men tittade inte på mig och då blev det fel Diskade oss på andra hindret

Har i alla fall återigen kommit på hur roligt det är med agility! MYCKET roligare än lydnad och bruks Man hinner ju liksom inte bli nervös. DET gillar jag! Men nu lägger jag ner Tiilis agilitykarriär. Hon är ingen bra agilityhund. Kunde ha blivit om jag tränat det från början men nu går hon bara på mina ord och då funkar det inte. Lägger ner den tiden på Doris istället som ÄR duktig så kanske det kan bli nåt riktigt bra!

Måste ju bara tala om hur duktig min älskade son har varit idag oxå! Han har varit med HELA dagen på agilityn och har skött sig exemplariskt! Men givetvis tack vare alla som varit med och passat honom under tiden oxå Men han har gjort som man har sagt och varit relativt nöjd hela dagen! Härligt!

Nu ska vi ha lördagsmys! //Malin

Jobbar som bekant på Assistansenheten, Falköpings kommun, och ibland överträffar de sig själva , får man skriva så om sin arbetsgivare , och ordnar med ”temadagar” eller vad man ska kalla det.

Var på min andra sån igår och om jag tyckte att den förra var bra så var den här bara bäst Den här dagen gav så mycket mer än bara inspiration till arbetet, arbetskamraterna och våra relationer till varandra!

De hade tagit dit en föreläsare/konsult vid namn Sjunne Andersson (MHASA HB) och han föreläste om mål och hur vi skapar relationer till varandra ( i en arbetsgrupp tex). En mycket intressant heldag med mycket intressanta diskussioner i gruppen, vi blev indelade i tio grupper, och föreläsningar av Sjunne Mycket av det han pratade om visste man ju redan, men han la fram det på så bra sätt att man tog till sig det, lagrade det och tänkte på det på ett helt annat sätt! 

Bland annat pratade han om hur vi komunicerar med varandra och detta skulle jag nog kunna lyssna på en hel dag till för det var riktigt intressant . Inte bara intressant för att man fick lära sig en del nytt utan oxå intressant för att en del saker hade jag kommit på ”själv” och utnyttjar i mitt dagliga liv hemma, på jobbet eller var jag nu befinner mig och i och med att jag fick mina ”teorier” bekräftade växte jag nog lite där tror jag Det här med människan är verkligen intressant!

Fick en del ”verktyg” för att förbättra relationer oxå. Ett verktyg som man kan använda i alla relationer, oavsett om det handlar om relationen mellan arbetskamraterna eller hemma! Samtidigt så skojade han och frågade oss om han själv använde sig av detta hemma Nja, inte alltid, man är ju inte mer än människa, som han sa Alla exploderar vi någon gång och det måste vi få göra men jag lärde mig nåt viktigt, fast jag redan visste det men tjurskallig som jag är inte velat erkänna , att man ska utgå från sig själv! JAG ser/hör…JAG känner…JAG skulle vilja…Och jag tror att om man vågar lägga fram det så här, istället för DU gör alltid/aldrig…DU lyssnar/ser inte osv…, precis som Sjunne förespråkade och som jag tänkt på men inte gjort, så skulle nog konflikter och relationer med varandra bli lättare! Hm…nu blev jag djup Men skämt och sido. Jag ska försöka att tänka så här mer och mer. Förväntar mig inga underverk, för som Sjunne sa, man måste ju öva på detta först och efter det att man lärt sig kommer det bli och gå lättare och eftersom jag trots allt ”bara” är 27 så har jag ju ett tag på mig

Mmm…det känns bra att skriva det i alla fall Hoppas det blir och känns lika bra i praktiken! Vill ju vara den ”perfekta” arbetskamraten, livspartnen, mamman osv! Den som lever får se

Nu mina vänner sluter jag mina blå och laddar inför morgondagens agilitytävling! //Malin

Vi är ganska lika i våran familj Och då pratar jag inte om min egen familj, Roger och Jonathan, utan om min syster, mamma och pappa. Vi kanske inte är så lika i utseendet men i vårat sätt är vi det Vi har alla glasögon, ja, det var visst utseendet , vi har liknande röster, gör saker på samma sätt, blir arga på samma sätt , har i omgångar haft lika dana bilar och har nu blivit en hundfamilj Tack vare mig, hi hi! Jag skaffade hund så fort jag flyttade hemifrån. Stumpan, min rottistik, fick sen flytta till mamma och pappa och bor där än. Och nu har även min syster skaffat hund tack vare mig, eller vad ska man säga Ulla-Britt, min gode vän, pratade om att hon ville omplacera sin pudelhane Winston om hon ramlade över rätt hem. Jag tänkte genast på min syster jag! Och så har det nu alltså blivit! Hon var lite skeptisk till en början men efter att ha träffat honom så tror jag nog att hon smälte, precis som de flesta gör när de träffa lille Winston Kolla bara!

Är han inte söt så säg! Och passar de inte bra ihop?! De är ju i alla fall lockiga och blonda båda två Sådan matte sådan hund brukar man ju säga och nog stämmer det allt i det här fallet!

Nu har min vinnarskalle slagit till igen! Sitter med fjärilar i magen inför morgondagens agilitytävling Nu när jag vet vad mina hundar går för vill jag ju vinna Så typiskt mig! Vi får väl se hur det går. Kul kommer det bli i alla fall!

På återseende //Malin

I helgen har Tomtens BK och Tidaholms BK haft sitt årliga Skaraborgsräjs. I år var det våran tur att ha det hos oss på Tomten så hela helgen har stått i agilityns tecken I lördags var jag med och hjälpte till mellan 9 och 17! Det var ju lite synd att vädret inte riktigt var på våran sida bara Regn, rusk och typ 10 grader varmt hela helgen har det varit med ett litet undantag för söndagens förmiddag som bjöd på en gnutta sol Men det finns inget dåligt väder…

På söndagen var det dax för mig och tjejerna att göra debut i agilitytävlingen Detta är ju bara nåt jag pysslat med för skoj skull men nu skulle det helt plötsligt bli allvar Var jättenervös och sov dåligt natten innan, typiskt mig Och hade ingen ro i kroppen på morgonen och åkte tidigt till tävlingen. Blev en MASSA väntan innan det slutligen blev våran tur. Började med hoppklass med Doris. Det var en lite trixig bana men den kändes inte omöjlig och vad händer?! Jo, vi diskade oss på andra hindret som var däcket Hon hoppade vid sidan på däcket och när jag skulle ta runt henne för att ta hindret rätt hoppade hon igenom det åt fel håll! Typiskt! Men vi körde på ändå och det gick sååååå bra! Hon är så duktig den lilla ärtan! Mer styrbar än vad jag har trott faktiskt.

Sen hann vi köra agilityklass 1 jag och Doris innan den var Tiilis tur för hoppklassen. I agilityn gick det MYCKET bättre för där tog vi oss runt utan att diska oss men vi hade typ 14 fel eller nåt men vad gör det Hon var så duktig där med den lilla ärtan! Såååå stolt!

Efter MYCKET väntan, regn och extremt geggiga kläder och skor var det äntligen Tiilis tur. Och nu var vi laddade

Tiili gick som en kanonkula och även hon var mer styrbar än vad jag hade trott Hon var så duktig och fixade banan så bra, till och med slalomet trots att hon ville fuska lite Men så kom vi till området där de flesta diskat ur sig och vi gjorde det med, fast inte på det som de flesta andra utan genom att hoppa ett och samma hinder två gånger Hon klarade det trixiga så bra, men tog en extra lov på ett hinder och tog det igen och vi var diskade, typiskt! Men vad nöjd jag var ändå! Hon var ju såååå duktig min lilla snutta plutta

Idag är jag mör kan jag säga. Synd bara att inte hundarna oxå är det Blir en sväng till klubben ikväll för att träna lite inför helgens agilitytävling och för att ha möte med valberedningen som jag sitter med i. Men innan dess ska vi till Åsa, veterinären, och knipsa Göstas kulor Nu är det slut på passandet! Ska bli så skönt!!

Nä, en kopp kaffe till nu innan vi far till stan och handlar. //Malin

Ha ha, ja det är lite komiskt för jag satt precis och kom på att jag ska tävla agility för första gången i mitt liv på söndag och blev helt plötsligt nervös Och vad finns det att vara nervös för, egentligen?! Inget. Det är ju bara att köra och tänka på att man gör som vanligt så får det väl gå som det går. Eftersom det går så fort i agilityn så har man ju inte mycket tid på sig att påverka hunden heller så vi kör bara Det kan gå jättebra men vi kan lika gärna diska oss i samtliga lopp Den som lever får se!

Har inte hört, läst eller sett nåt nytt om grannen Ulla som försvann i tisdags Det är ju märkligt alltså att en människa kan fullkomligt gå upp i rök?! Känner fortfarande för familjen, fast jag inte känner dem, och hoppas verkligen att de hör nåt snart så de slipper den här ovissheten! Sänder en tanke….

Nu ska vi strax dra oss inåt stan för att handla för kvällens fredagsmys! //Malin

Jonathan har haft feber hela veckan Så synd om honom, men han kämpar på ändå och leker och står i Men jag hoppas det ger sig till nästa vecka så han kan få åka till sitt älskade dagis! Han tjatar om det hela tiden, att han vill åka till dagis och leka med bilar och sina kompisar. Men man kan väl inte ha feber i mer än en vecka, eller?!

Idag var han så söt Jonathan. Han tar efter vad man säger hela tiden nu och gör precis som en annan gör bäst att tänka sig för med andra ord Idag kom han in till mig när jag satt i köket och drack kaffe och sa att vi skulle stänga av tv:n för att vi skulle åka till P.a:s och handla lite Sötnosen! Och han sa precis så. Lite lillgammal kanske Sen tjatar han på hundarna och ser till att de sköter sig Gullungen!

Nu till det hemska som rubriken är menat för. I förrgår, den 14/9, försvann en av våra ”grannar” någon gång mellan 17.00 och 19.00 från sitt hem Hon hade inte på sig det hon brukar ha när hon går ut så därför vet de inte vad hon hade på sig när hon försvann. Jag har skrivit granne inom situationstecken för att hon bor på andra sidan Åsle, i Tiarp, men fågelvägen så är hon våran granne. Det som är mest märkligt med det här försvinnandet är att de inte fått upp något som helst spår av henne Hur långt kan en människa komma till fots? Om hon nu har försvunnit till fots. Hur väl gömd kan man vara, frivilligt eller ofrivilligt, i naturen? Har hon bragts om livet och i så fall av vem och varför? Ja, alltså nackhåren reser sig när jag pratar om det och det är väldigt många frågetecken. Pappa känner, eller kände, henne och sa att hon var en väldigt stark person psykiskt! I alla fall så upplevde han henne så och hon älskade sina barnbarn! Alltså, det är fruktansvärt det här och trots att jag inte känner henne personligen, eller egentligen någon i hennes familj, så påverkar detta mig något enormt. Man kan ju tänka sig själv att någon närstående försvinner och man har inte den blekaste om vart personen har tagit vägen. Hua säger jag bara, igen Igår var det ca 15 polishundar, ca 4 räddningshundar, några hemvärnshundar, hur mycket poliser som helst, hemvärnsfolk och en j*vla massa civila som letade och som sagt, inte ett spår Idag när jag gick morgonrundan med hundarna mötte jag en polisbil hemma hos mig och på lunch, vid min andra runda, mötte jag en polisbil till. Jag hoppas verkligen att hon hittas snart! Så att man i alla fall vet vart hon är, död eller levande, men att man ändå vet! Skänker en tanke till familjen……

Nä, vet ni vad, det här blev inget roligt inlägg, men så blir det ibland när det händer såna här saker. Hoppas jag har nåt roligare att skriva om nästa gång! //Malin